Tävlingsvärdar 2002; Monica och Marcus Liljegren

Text och Foto: Kicki Myrberg

Helgen 7 och 8 september går två ÖK-får hemma hos Monica och Marcus Liljegren. Dom bor i Nordvästra delen av Skåne, närmare bestämt i Slättsjö. Här bor dom med sina två flickor, Annika 10 år och Ida 9 år samt sina fem border collies och en labrador. Labben var deras första hund men sedan dom väl började med border så har dom förblivit den rasen trogna. Det kanske beror på att dom idag har 128 tackor, som till våren ska var utökade till 180, som ska lamma och då kommer alla vallhundarna till användning. Fåren är korsningar med mest texel/mjölkfår.
Men som många för andra började det med att dom bara hade den avstyckade gården, som för övrigt är Monicas farfars fädernegård. Dom köpte en tacka med lamm för att beta de små plättarna runt huset. När så en bagge inköptes och dom tillbringade en hel tid med att jaga denna bagge så kom tanken på att köpa vallhund. Idag har dom köpt till 5 hektar och arrenderar cirka 20 hektar åkermark, vilket innebär att dom är självförsörjande på grovfoder till sina tackor.

Den första hunden inköptes 1994. När den var fyra månader ”tände” den och Monica och Marcus förstod att dom behövde litet rådgivning. Vad gör man med en vallhund som tänder så tidigt? Dom kontaktade sin uppfödare och fick där en hel del handgripliga tips. Dom understryker bägge att uppfödarna har ett stort ansvar, speciellt när man köpt sin första vallhund. Misty som nu är 7,5 år har fått jobba mycket och paret Liljegren tycker att dom väntade väl länge innan dom utökade sitt hundinnehav. Misty var fyllda 4 år när hon valpade och då behöll dom två av valparna. Marcus gick nybörjar kurs och fortsättningskurs med första hunden, medan Monica var hemma med de då små barnen. Men bägge använde Misty lika mycket i hemarbetet. Marcus blev invald i Tävlingskommittén i Skånes VK 1997. Monica blev invald 2001.

Idag kan ingen av dom tänka sig ett liv utan vallhundar. Man får lugnare djur, får mycket lättare att hålla koll på hur djuren mår, alla förflyttningar och allt hanterande blir mycket enklare.
På tävlingsfronten har både Monica och Marcus synts till en hel del. Dom tycker bägge att det är roligt att tävla. Man ser inte hemmahundens brister om man inte ger sig ut och tävlar, tycker dom. Det blir också ett sätt att motivera sig för att träna. Vallhundarna är lättlärda vilket bidrar till att det är roligt. Det är också en anledning att komma hemifrån och koppla av hemmaarbetet. Dom tävlar både på får och på nöt, men tycker nöttävlingarna är roligare, då det dels är en utmaning, dels mer liknar hemarbetet med arbete i stora flockar av får. Det är dessutom kul att valla något annat än det egna djurslaget. Deras egna hundar är mer kroppsvallare än typiska eye-hundar. En tävling ska ge hunden en ärlig chans och utvecklingen på fårsidans högre klasser motverkar det, tycker Monica och Marcus. Tävlingarna på SK och Brittiska nivå blir för mycket tävling och för litet anpassat till vad som behövs i det praktiska arbetet. Men dom tycker bägge att alla delarna måste få finnas. Marcus har som en av tre skåningar kvalificerat sig till årets NÖT-SM och ser fram emot att få delta där.

Dessutom tycker dom att tävlingsreglerna borde ha mer fria tyglar till dom som arrangerar tävlingarna. Det kunde innebära att man åtog sig att alla momenten skulle finnas, men att man kunde få ha det i en annan ordning och anpassa det mer till den plats man arrangerar tävlingen på. Man märker här att det är två personer med erfarenhet från att arrangera tävlingar som talar.
Bägge är också instruktörer i Skånes Vallhundsklubb. Dom tycker det är kul att hålla kurser. När man ser att folk tränar känner man sig motiverad, motsatsen är lika frustrerande. Men det är ändå roligt när man ser att man kan hjälpa andra att få en fungerande vallhund.
Monica, Marcus, Annika, Ida och alla hundarna och fåren välkomnar alla tävlande till sig och hoppas det blir fina tävlingar.