Continental 2003 – Diest Belgien

Text och Foto: Peter Adbro

När jag nu till slut blev färdig att anmäla mig till en EM-resa, kunde jag knappast valt ett bättre år än detta. Att resan äntligen blev av berodde mycket på att Roger Nilsson från Skåne kom med samt att jag ville se mer av dubbelhämt och delning/sortering innan dömandet av SM-får. Egentligen borde en sån här berättelse vara i någorlunda kronologisk ordning men det finns ett par höjdpunkter jag inte kan vänta med.
Den första är Mosses delning i finalen, av tjugo djur är fem märkta och dom femton omärkta skall sorteras bort ur ringen. Sex startande hade med alla möjliga och omöjliga sätt försökt utan att lyckas, tiden gick ut. Som sjunde startande kom Mästaren in och gav alla tävlande och publik en riktig lektion i hur det skulle göras. När sedan fållan var avverkad återstod åtta minuter. Mosse och Fleet hade under delningen aldrig något märkt djur utanför ringen. Applåderna och jublet var enormt. Att sitta där på läktaren som svensk med en känsla av nervositet och spänning blandad med en njutning av att se någon med sån enorm djurkänsla arbeta är obeskrivlig, den måste upplevas. De två tyska tjejerna Anne Krüger och Anita Hermes ”klarade” också delningen, men att jämföra dem går inte.
Den andra höjdpunkten var Stina Mattsson och Megs uppvisning på fredagen, 91 poäng av 100. Dom var då helt i en klass för sig själva, 13 poäng före tvåan och 22 före trean.

Med Buss Ola mot Belgien
Nu tillbaks till början, på onsdagsmorgonen (27/8) kl. 07.00 avgick bussen från Jönköping. Roger och jag anslöt vid färjan i Helsingborg, där möttes vi av Buss Ola från Hjo, vår spexande, glade och utmärkt körande chaufför. Reseledaren, den ständigt skrattande Nordiska Mästaren Barbro Klingborg, Karin Söderberg, Stina och Lotta Mattsson, Anna-Karin ”Ako” Olsson, Ann och Nils Agerbjer, Henrik Nilsson och vad jag förstår de ständiga supportrarna Pia Larsson och Ingemar Bengtsson. Mosse och Jonas Gustafsson som hade varit i Wales och tävlat friskt och bl.a. vunnit varsin Open skulle komma direkt till Belgien. Det är nu tre utlänningar som vunnit en Open i Storbritannien, Jonas, Mosse och Serge van der Zweep.
Efter färjeturen och resa genom Danmark var det dags för nästa färja till Tyskland och sikte mot övernattningshotellet i en liten by utanför Bremen. Byn bestod till stor del av gårdar där stallen var sammanbyggda med boningshusen eller om det var tvärt om. Säkert praktiskt att gå direkt från sängen och in i stallet för att mjölka. Eller om suggan ska bjudas med in på frukost i köket. Var aldrig inne i ett sådant hus så jag kan bara gissa vad lukten bestod av.
På torsdagsmorgonen begav vi oss vidare mot Belgien, innan vi lämnade Tyskland gjorde vi en paus på Aachenland för att äta, rasta hundar och handla. Efter maten tänkte jag köpa några öl, gick in på macken, hittade tre sorters sexpack alla till samma pris. Tog en av dem, betalade och gick till bussen. När jag senare skulle öppna en, såg jag att det stod Lime på flaskan, det visade sig vara en odrickbar vätska av 60% öl och resten läsk. Tyskarna skrattar säkert fortfarande åt den ”dumme schweden” som köpte sörjan.

Tävlingsplatsen Diest
Vid tretiden var vi framme på tävlingsplatsen i Diest, där möttes vi av Mosse och Jonas som visade vägen till veterinärbesiktningen. Därefter bar det av ut på den stora öppna tävlingsbanan som besiktigades gåendes, krypandes och hukandes från alla håll. Hämtet som var 400 m i grundomgången försökte analyseras, höger eller vänster var den stora frågan. I väntan på domargenomgången gick Roger och jag in på en pub som låg utanför entrén. Roger ville ha en glass den kostade 1:50 euro själv behövde jag en riktig öl att skölja bort Limeblasket med, pris för glass och öl 2:50, hyfsad prissättning. Efter domargenomgången av Aled Owen och John Bradbury bar det av mot hotellet Prins van Oranje. Hotellet ville ha en deposition av 100 euro per hund, undrar vad belgarna har för några sorts jyckar. Vi tvåbenta utan hund såg tydligen tillräckligt fredliga ut för att bli insläppta direkt, själv delade jag rum med Mosse som hade sina hundar i bilen.
På kvällen gick vi en bit till en bra restaurang och blev serverade en god middag. Även där kunde vi, till Henriks förtret, konstatera att ölet var billigare än t.ex. Coca Cola. Sen var dags för Buss Ola att köra oss till stadshuset i Diest för en välkomstceremoni och utdelande av nummerlappar, lät tråkigt. Nisse och jag undrade om vi verkligen skulle gå med upp, vore kanske bättre att parkera sig på någon pub så länge. Men med upp följde vi och det visade sig att samtidigt som det delades ut mögelstinkande nummerlappar serverades det friskt av ett mörkt lokalt öl. Ypperlig smak, inte alls som den vattenskadade ljusa vätska vi i Sverige kallar öl och som smakar ungefär lika mycket som att slicka en fönsterruta.
Natten till fredagen regnade och åskade det rejält, men fram på morgontimmarna avtog knallarna och det var bara blixtarna som syntes. Trodde jag ända tills jag vände mig om i sängen och såg att det var Mosses mobil som blinkade. När det var dags att gå upp och bege sig till första dagens kval regnade det fortfarande, väl framme vid tävlingsplatsen kunde man inte låta bli att tycka synd om alla campare, framförallt dom i pyttesmå tält. Campingen låg på fältets lägsta punkt. Även om belgarna inte fått något regn på hela sommaren och allt gräs var gult så behövde ju inte hela den ackumulerade vattenmängden ramla ner på en dj-a gång.

Första dagens tävlingar
Först ut i regnet av svenskarna var Roger och Miller med startnummer åtta. Miller såg inte djuren i utgången så Roger fick lite problem med att styra ut honom mot flocken, missade sedan en av grindarna i drivningen. Men kom som alla svenskarna runt banan, som utöver hämt och drivning bestod av delning, fålla och singling. Fler svenskar hann inte gå på förmiddagen och vädret började nu ge med sig. På lunchen var det dags för Young Handlers med Stina och Meg. Eftersom dom startade sist bestämde en del av oss att först äta, vi hade ju biljetter till dagens lunch i hangaren. Om det som serverades var prov på belgisk kokkonst eller bara ett militärt misslyckat experiment vet jag inte, men det ökade definitivt matförsäljningen inne på tävlingsområdet. Den försäljningen är ett kapitel för sig, ville man ha något att dricka eller äta fick man först gå till en lucka och där köpa ”bons”, minst 10 stycken som kostade 5 euro. All dryck, kaffe, the, läsk eller öl kostade sedan 3 bons och det mesta av maten 5 bons. Krångligt men säkert vinstgivande, undrar hur många oinlösta bons som lämnade området. Mat och mat föresten, hamburgare och allt annat som serverades dränktes gärna i majonnäs.
Sen var det alltså dags för den ovan nämnda höjdpunkten i Young Handlers, ekipagen skulle göra ytterligare en runda på lördagen, kändes då mest som en ren formalitet.
På eftermiddagen var Mosse och Fleet först ut av svenskarna, en bra runda som gav 187 poäng. Borde räcka till en finalplats. Nästa svensk var Karin och Lotus som också gjorde ett mycket bra race och fick ihop 175 poäng, vilket senare skulle visa sig ge en 17:e plats och bara 2 poäng från en final. Sist ut på fredagen var Jonas med Samantha som tyvärr inte fick till det riktigt med kontroll och tempo på sin flock.
Efter kvalomgången var det dags för de första två startande i Brace (2 hundar) där den första startande, en belgare, gjorde en ganska bra runda. Resterande fyra ekipage skulle starta efter lördagens kval.
Fåren hade under dagen varit mycket bra, jämna flockar och bra utställning, vilket sköttes helt utan hund. Även om jag så här långt inte gillade maten och bonssystemet var tävlingen och allt runt omkring mycket välarrangerad. Bra tävlingsplats, stora utngrymmen, massor av tältyta. 180 personer hade arbetat med att arrangera detta mästerskap. Fredagens väder gjorde att mycket av kringarrangemangen och försäljningen inte var öppet och man gick omkring och tyckte synd om arrangörerna. På fredagseftermiddagen när chocken släppt kom dom igång med speaker och placerade en TV i serveringstältet. Perfekt för att följa tävlingarna även under regnskurarna som mer eller mindre fortsatte hela helgen. Egentligen fanns det bara en sak till som var lite negativt, och det var resultatredovisningen, tydligen kom den ut på Internet långt före vi fick den på plats. Folk ringde från Sverige och berättade poängen.
Efter fredagens tävlingar spekulerades det mycket i hur många från denna dag som skulle komma med till final, allmänt trodde man nog att lördagen skulle få med fler deltagare i finalen. Mosse och Fleet som efter fredagen låg på en tredje plats kändes dock ganska säkert.
På vägen hem till hotellet var vi några stycken som hoppade av bussen i centrum för att hitta en bit mat, hotellet vi bodde på hade nämligen bara ett frukostrum och en bar under uppbyggnad. Resten åkte till en butik för att proviantera bl.a. behövde Henrik fylla på Coca Cola förrådet. Det sägs att människan består till 70% av vatten, men i Henriks fall undrar jag om det verkligen är vatten.

Andra dagens tävlingar
På fredagsmorgonen bar det efter frukost åter ut till tävlingsplatsen för andra dagens kval. Först ut av svenskarna var Henrik och Maggie som nummer åtta. Deras runda var ganska bra, men poängen blev inte så höga som man hoppats. Det var något som sedan gällde hela dagen. Av de femton finalisterna kom hela tolv stycken från fredagens kval. Dagens övriga svenskar var Barbro med Lass, Jonas med Don och Mosse med Mac. Jonas och Don var en av de tre som på lördagen lyckades nå finalen. De övriga var Anne Krüger med Flip som med 196 poäng vann hela grundomgången samt Jon Sand med Moss. Några väntade favoriter som missade finalen var Serge van der Zweep och Roy samt den regerande mästaren Jaran Knive och Lyn.
Mitt i dagens kval med start kl. 12 var det dags för Young Handlers andra omgång. Först ut var Stina och Meg, som på lördagen inte fick till en lika fin runda som dagen innan. Poängen skulle i dag inte redovisas utan resultatet kom först vid söndagens prisutdelning. Nästa ut var tyskan Christina Werbke som låg 22 poäng efter. Hennes runda var i stort jämförbar med Stinas på fredagen. Holländaren Roy Terpstra som låg 13 poäng efter Stina lyckades inte få till något bra på lördagen. Till fyran var avståndet 34 poäng från lördagen. Nu gällde det att vänta till prisutdelningen, som vi alla nu vet så räckte det till att ge Stina och Meg den allra första Young Handlers titeln, avståndet till tyskan blev hela 11 poäng.
Efter detta begav vi oss igen ner till hangaren och dagens lunch, pastaröran kan väl klassas som ätbar men inte mer. Det vill säga om man inte gör som Roger, han strödde rikligt över maten med något brunt i tron att det var Parmesanost. Visade sig vara farinsocker. Om fransmännen i förväg kände till den belgiska husmanskosten eller ej vet jag inte, men på luncherna åt dom egen mat. På bordet ställde man upp massor av rödvin och skar sen brödskivetjocka skivor av stora fina ostar. Även om man i Diest var stolt över att vara svensk så hade det inte varit fel att på luncherna vara fransman. Jag föreslår att det svenska laget nästa år tar med sig surströmming, inte att äta på lunchen utan på läktarna. Blir det lika mycket folk som i år, tror jag att öppnandet av en surströmmingsburk hade skapat gott om plats och fri sikt ut på banan.
Efter dagens kval var det dags för de sista tre startande i Brace. Mosse som var anmäld med Fleet och Mac, strök sig för att helt satsa på finalen. Fast egentligen tror jag det var en fin gest, så att även något annat land kunde få en titel. Först ut var Serge med Roy och Glen, bortsett från utgången då de båda hundarna inte kom fram samtidigt till upptaget, var resten en stor njutning i hantering av hund och får. Rundan visade sig också räcka till seger före Tysklands Anita Hermes.

Galamiddag i hangaren
Sen var dags att snabbt åka till hotellet för att byta om inför kvällen galamiddag. Den skulle precis som luncherna hållas i hangaren, hoppades bara att inte maten kom från samma ställe. Väl framme fick man vid lämnandet av entrébiljetten 12 st. välkända bons. Maten var nu något helt annat, massor av olika sallader och tillbehör, sen grillades det på flera ställen, lamm, kyckling, grillspätt m.m. Domarna som jag på luncherna sett sitta och peta i maten och sen dricka en kopp the, hade nu plockat till sig enorma portioner och åt som om dom aldrig sett mat tidigare. Alla invecklade tidsregler för chaufförer gjorde att vi fick lämna festen redan kl. 23. På väg till hotellet bestämde Roger och jag att vi skulle hoppa av i centrum för att kolla Diest nattliv. När vi gick av slängde jag rumsnycklarna till Mosse, vi hittade snabbt en pub, gick in och drack några olika öl. Sen blev vi utslängda av en sur belgisk kärring, puben hade stängt. Vi började gå mot hotellet för att försöka fånga en Taxi men någon sådan såg vi aldrig. Nästan framme ringde Mosse och undrade om jag hade nyckeln, han påstod sig bara ha fått klumpen med rumsnumret. Jag hade ingen nyckel så vi bestämde att han skulle sova hos Karin och Barbro och jag tillsammans med Roger och Henrik. Väl inne på deras bastuvarma rum rusade jag mot fönstret och öppnade det. Då mumlade Henrik något om sjukdom o.s.v. varför jag tog två filtar och gick ut i korridoren. Där öppnade jag en altandörr och la mig tillrätta, ställde telefonen på kl. 6 för att vara uppe innan folk började strömma ut från sina rum. Innan jag somnade hoppades jag att inte bli väckt av någon med ett tillhygge i näven som trodde att en uteliggare lyckats smita in. På morgonen öppnade personalen vårt rum och jag hittade sedan rumsnyckeln liggande på golvet i bussen. Efter den pubrundan var det en som fick ett nytt smeknamn av Mosse, namnet var Röjar-Roger.

Finaldagen
Efter frukosten var det dags att checka ut från hotellet och köra ut till tävlingsplatsen och dagens finaler. Vädret var bättre och mycket folk började strömma till. Området som var enormt stort hade massor av försäljare, allt från krims-krams till Single Malt Whisky och djurtransporter. Uppvisningar med polishundar, draghundar, blindledarhundar o.s.v. hölls hela dagarna. Visning med massor av olika fårraser, klippning m.m. För dom som inte var intresserade av att hela tiden titta på vallning fanns massor att göra.
Finalbanan började med ett dubblehämt på 600 m, en delvis ändrad drivning, sortering och fålla. Svårigheterna låg utöver sorteringen på andrahämtet som var åt höger. De flesta hundar gick mot utsläppet, djuren som stod i en uppförsbacka verkade vara svåra för hundarna att se även om de hade kommit 400-500 m ut. Även vinnarna hade problem där, men Mosse lyckades med signaler styra Fleet ut till flocken. Den rundan är nu svensk vallhundshistoria, första svenska segern. Det var stort att få vara med och uppleva det på plats.
På lunchen var det en enda stor folkvandring från parkeringsplatsen upp mot området. För att dom överhuvudtaget skulle kunna se något blev arrangörerna tvungna att öppna upp bortom landningsbanan och utsläppet. Även om man själv tyckte det var lite hopplöst att inte ens kunna se banan gladdes man på arrangörernas vägnar över denna folkfest.
På eftermiddagen återstod sju starter i finalen, sist av dessa var Jonas och Don. Fram till dess tittade jag mest så att inte någon skulle göra ett klockrent hämt, vilket inte hände. För att någon skulle slå Mosse på närarbetet verkade omöjligt. När Anne Krüger och Flip gått sin runda som näst sista startande var en svensk seger ett faktum, vilken känsla. Jonas och Don fick lite problem på den första utgången och i den andra skar Don. Även för dom gick tiden ut i delningen, resultat blev en hedrande niondeplats.
Direkt efter sista startande visades ankvallning och därefter gjorde Serge rundan under tiden som speakern berättade om momentet och sist vallning med hela den stora flocken får. Detta gjorde att en stor del av publiken stannade till prisutdelningen.
Prisutdelningen var precis så pampig och högtidlig som det anstår ett EM. Först kom alla dom tolv lagen in och förare och hund presenterades. Ekipagen stod sedan i en halvcirkel bakom prispallen. Det hölls tal av folk från bl.a. ISDS, FCI, arrangörer och Diest borgmästare. Henrik hade vid det laget kommit över 70% vätska och fick gå åt sidan för att minska Cocamängden. Han fick sedan på resan mot Bremen ett långt föredrag av ”Kissdoktorn” Barbro om hur det här med blåsan funkar.
Det delades ut pris till den bästa från respektive land, Young Handllers, Brace, Bästa lag där Sverige blev två endast slagna av Tyskland. Tyskarna som ju hade fem stycken till final. Sist var prisutdelningen i det stora Championatet med Mosse och Fleet överst på prispallen, på den plats där Stina och Meg tidigare stått. Tvåa blev Anne Krüger, trea Tony Ottesen med Jill. Hela denna prisutdelning var, som svensk supporter, en enorm upplevelse, snacka om ståpäls.
För mer fakta och resultat kolla hemsidan www.continental2003.com

Hemresan
Efter detta begav vi oss åter mot övernattningshotellet i Bremen, Buss Ola stod på bra och vi var framme redan 01.30, ca två timmar före beräknad tid.
På måndagsförmiddagen åkte vi vidare mot Puttgarden för att först handla ”lite” öl, vin och sprit. Till vissa bussar körde truckar ut hela pallar med öl. Folk kom ut med överlastade varuvagnar, tömde i bussarna och begav sig in igen. Där stod jag med mina tre flaskor whisky och några öl och såg helt chockad ut. Många gjorde säkert som Pia och Ingemar, handlade hela årets konsumtion på en gång. Nästa handlingstillfälle blir EM-resan 2004. Efter maten på färjan gick vi in i deras spritbutik för att kolla priser, stor skillnad mot tyska sidan. Jag köpte dock en flaska Dr Nielsen om inte annat så måste man ju stödja det långa arbete doktorn hade tillsammans med grannen apotekaren för att finna fram till denna stärkande dryck. Den hjälper verkligen mot allt, har sällan mått så bra som när vi steg av bussen i Helsingborg.
Ett stort tack till alla svenskar som var med i Belgien och gjorde denna resa till ett underbart minne för livet. Inte enbart för de enorma framgångarna utan också för att det var ett glatt trevligt gäng vallhundsmänniskor. Jag ser redan fram emot nästa års Continental i Holland.