Till minnet av Larry Jones

PageLines- larry-2.jpgVi har startat en insamling för att hedra minnet av den så tragiskt bortgångne Larry Jones. Det ska dels användas vid begravningen den 30 juli men planerna är också att starta en årligt återkommande vallhundstävling till minnet av Larry.
På Facebook finns en sida för att sprida denna information ”Till minnet av Larry Jones”
Alla som vill bidra till att hedra minnet av Larry kan sätta in 50:- på Handelsbanken clearingnummer 6764 konto 435204858 snarast

Idag (29 juli), finns på kontot 7.150:-. Ett stort tack till alla!

Om Ravlunda 2002

Även om en del förändringar skett känns denna 12 år gamla artikel av Kicki lite aktuell efter den ofattbara händelsen. De flesta som varit med i SVaK några år har minnen och erfarenheter från Ravlunda. Det är två år före Ravlunda var platsen för SM-får för tredje gången, 1980, 1992 och 2004. Ravlunda var under många år den självklara platsen för tävlingar under första helgen i augusti.

 

Helgens tävlingar, 3 och 4 augusti, på Ravlunda skjutfält, utanför Brösarp i Skåne är ett av landets vackraste områden. Här går en fårhjord på cirka 900 tackor tillsammans med hästar på bete på en areal av cirka 800 hektar öppet hedlandskap. Hedarna sträcker sig ut och möter Hanö bukten. Är man på besök bör man absolut besöka detta landskap som inte riktigt liknar något annat i Sverige!
De som producerar lammkött på dessa strandängar och hedar är Larry Jones, Elisabeth Zetterholm och Ulf Pyk med respektive familjer. Här har man funnits sedan slutet av 70-talet. Då började man med cirka 400 tackor för att idag vara uppe i mer än det dubbla. Allt grovfoder till dessa tackor produceras på dessa ägor.
Skjutfältet är ett kronarrende som ägs av militären, där uppgörelsen är sådan att hedarna ska betas för att militären periodvis ska kunna bedriva skjutningar.
När jag träffar en av fårägarna, nämligen Larry Jones, tillika ordförande i Skånes Vallhundsklubb, är man mitt uppe i skördesäsong. Larry berättar att just de magra betena som inte går att avdela bidrar till att det är svårt att få lammtillväxten optimal då man får ett hårt parasittryck på markerna. Man är dessutom KRAV-anslutna. Trots detta har man en produktion där man levererar lamm, under nio av årets tolv månader. Men han tillstår att EU-bidragen, som för många andra, bidar till att det går att försörja sig på dessa marker.

Larry kommer ursprungligen från Australien och gav sig iväg till Europa 1975. Han säger att han misstrivdes med den konservatism som han då tyckte präglade hans hemland. Idag tycker han kanske att det har förändrats till det bättre och han har kontinuerlig kontakt genom släktingar och egna besök i hemlandet.

1976 träffade Larry Elisabeth Zetterholm och Ulf Pyk , på en gård i Västergötland, där dom gemensamt arbetade. Han hann sedan med att bo 4 år i Danmark innan han återförenades med Ulf och Elisabeth i Ravlunda. Sitt vallhundsintresse säger han sig fått genom Ulf och Elisabeths stora vallhundsintresse. Ulf Pyk och Elisabeth Zetterholm var på den tiden, några av dom som kom att sätta vallhundarnas stora arbetsegenskaper på den svenska kartan. Idag arbetar Elisabeth också med ridskoleverksamhet och ridläger, sommartid. Larry berättar att just Ravlundas magra beten är eftertraktade hästbeten. Larry kom att ägna sig åt Working Kelpie, då det var hans hemlands hundar. Han har sedan dess bedrivit avel och importerat hundar från Australien. Han säger sig uppskatta att dom är ”ena envisa jävlar”, vilket inte kommer som någon nyhet för oss som känner Larry. Är det något som denna man gillar så är det utmaningar. Han menar att han trivs med det arbete gården ger, uppskattar livet ute vid havet.

På Ravlunda har hållits två Svenska Mästerskap på får, Nordiska Mästerskap, Norgekampen och Kelpiemästerskap plus otaliga ”vanliga” tävlingar. Larry och Skånes Vallhundsklubb hälsar välkomna till helgens tävlingar och den kommande tävlingshelgen, 28 och 29 september. Då gäller det den svenska unghundscupen för får och en internationell tävling.

Text: Kicki Myrberg

”En del simmar med hajar, jag vallar kor”

Min hund och jag har nu vallat in en hel kobesättning.

När nyårsklockan i byn ringde inför 2010 så frågade jag mjölkbonden Nils-Göran Jönsson i Venestad om jag inte kunde få valla på hans kvigor, det gick bra men han gav det inte så stora chanser för hans besättning var ju inte van vid hund.

aili1Sagt och gjort, jag började släppa in min hund i en ”ko-25a”. Perfekt, jag som var lite skraj kunde nämligen stå utanför hagen, men det dröjde inte länge förrän jag gick in och allt gick helt perfekt smidigt och enkelt. Visade upp resultatet för Nisse och han blev helt tagen av resultatet, genast ville han visa mig en hage till där jag kunde fortsätta, med lite kuperad terräng. Som tur var låg kvigorna ute på fältet och jag skickade min hund, en försökte sticka men Ecap stoppade det hela, och de fick bara bekanta sig lite denna gång. Nisse kunde knappt förstå hur lugna kvigorna var mot Ecap och kanske inte jag heller, men så var fallet och jag fick fria händer till att valla på hans djur.

Den sommaren fanns faktiskt en brun halvvild kviga som sprang bra och även slog omkull en gång i en halkig nerförsbacke, då tänkte jag; vad har jag gett mig in på? Men när hösten kom och de skulle hem så kunde jag till och med klappa den vildingen. Då myntade jag begreppet: En del simmar med hajar, jag vallar kor!!!!

Ecap har fått jobba på och är nu inne på sin fjärde säsong med ungdjur och när korna kom ut på betet tänkte jag att jag bara måste prova på om jag kan få hem mjölkorna när det är dags för mjölkning.

aili2Kalvarna går med på betet ett tag innan de skiljer de åt, så jag vill ju inte bara skicka ut min hund utan gå med honom, och detta fungerar, ko med kalv är hur duktiga som helst och flyttar sig för Ecap. Kommer han för nära vänder de på huvet och Ecap stannar eller går undan för dem. Ibland när jag ser var kalvarna är kan jag skicka hunden själv att hämta och han gör det hur fint som helst och korna bara går. Vi vallar ut sinkorna, plockar in de nyförlösta, flyttar djuren mellan beten så syslorna är många och roliga, eller rättare sagt, jag tycker att jag bara gör det roliga.

Min invallning har varit långsiktig och min hund har varit snäll mot djuren och jag kan känna att detta har lönat sig, ett projekt som jag själv har fixat med min hund är nu slutfört. Nisses son som nu tar över kan köpa en hund till sin besättning ifall han vill. Men som det ser ut idag då vi bor cirka 500 meter från varandra så tycker han att det är perfekt med mig och min hund som ställer upp när han behöver, och jag har fri tillgång till djuren, en vinn-vinn-situation.

aili3Själv tycker man ju att man har den bästa hunden och det måste även jag säga, som han har ställt upp för mig i alla dessa lägen vi haft tillsammans, min Öbetets Ecap.

Aili Bergsjö Skånes VK

”Djuren blir mycket lugnare”

Text och foto: Kicki Myrberg

Det är i början av juli, en dag med regn och dis i luften som jag hälsar på hos Jörgen Arvidsson och hans familj i Tormastorp. I detta hjärtat av Skåne på små vindlande vägar hittar jag fram till deras gård där jag möts av en hissnande vacker damm framför gården. Det visar sig att Jörgen älskar att fiska, så mjölkbonde han är. 2007 anla han dammen själv för att slippa åka iväg och fiska. Han har nu regnbågslax på ägorna och säger att han dragit upp exemplar på 4 kilo.

– Jag växte upp med mjölkkor och gården här köpte vi 1989. Idag har vi 30 mjölkkor och lika många ungdjur och 10 värmländska skogsfår, berättar Jörgen när vi sitter i boningshusets mysiga kök.
Vallhundar kom in i huset när han och dottern Sofie köpte en showkelpie efter vallande föräldrar.
– När vi inte kunde gå lydnad med henne för att hon var för aggressiv mot andra hundar blev hon en vallhund, säger Jörgen med ett leende.

Det skulle visa sig att den hunden blev Jörgens inkörsport till vad man kunde använda en vallhund till.
– Hon var riktigt duktig med kossorna, ingen tävlingshund alls men gjorde vad hon skulle, hämtade kossorna, men inget finlir.

Henne hade familjen i tolv år och sedan kom ju den dagen när ny hund skulle köpas in. Och det var inte helt lätt att bestämma sig, berättar Jörgen. Till slut föll valet på border collie för Jörgen var sugen på att utveckla vallandet och ville ha en hund som man kunde få lite finlir utav.
Jörgen letade länge och tyckte mest han fick höra om hundars tävlingsmeriter och det var han inte intresserad av, han ville ha en arbetande hund.
– Folk verkar ha blivit lite förblindade av det här med tävlingsmeriter.
Jörgen tror att det är viktigt att förstå att man köper inte ett färdigt paket, man måste lägga ned jobb och tid själv och det redan från första dagen man får hem hunden.

– Så såg vi en annons i ATL, där ägaren hade 50 amkor och 300 får. Bägge föräldrarna till valparna jobbade dagligen med djuren och hade godkänt vallhundsprov men tävlade inte.
Uppfödaren valde ut Razzel som nu är 2,5 år och henne är Jörgen väldigt nöjd med.
– Hon har alltid varit väldigt duktig, redan från starten. Man hörde mycket, gör inte och gör inte det, ta det lugnt, var försiktig. Men en sak som jag gjorde från starten och som jag har haft otroligt mycket nytta utav är att jag lärde henne “stanna” direkt. Här inne på golvet körde jag järnhårt med det och det funkade jättebra.
Här tillstår Jörgen att lite av idéerna kommer från frun Helena som har en kelpie som både är svensk lydnadschampion och godkänd vallhund. Jörgen har insett hur viktig lydnaden är.

När Razzel hade varit på gården tre veckor och knappt var tre månader stod Jörgen och fiskade i dammen när han i ögonvrån såg en liten krabat som tog sig in till tackorna. Hur ska detta gå hann han tänka. Men Razzel rundade tackorna i en fin båge och när Jörgen försiktigt närmade sig och visslade “stanna” till henne så la hon sig direkt.

Under den kommande vintern hade Jörgen med sig Razzel överallt. Han ville lära känna Razzel ordentligt och samtidigt ville han ge hunden chansen att lära känna djuren och stallmiljön. Till en början hade han henne i bur i stallet, vilket han ångrar idag, för i buren trivdes Razzel aldrig. Men hon följde med Jörgen på foderbordet och nosade på kossorna och kunde skälla till lite.
– Hon kände att hon stod över kossorna redan som liten.
När det sedan blev sommar var hon med ute.
– Hon gjorde inga riktiga hämt men förstod redan från början hur hon skulle jobba med djuren och hade väldigt fin balans och styrförmåga.

Dottern anmälde pappa Jörgen till nötkurs och det var med viss tvekan som ekipaget antogs, då Razzel bara var ett halvår. Men hon platsade helt klart och Jörgen fick snart höra: “Men Razzel, hon klarar ju allt”.
Jörgen är dock noga med att påpeka att han kanske tränar mindre än andra men han tycker att det är oerhört viktigt att man lägger ned tid på valpen och unghunden.
– Bra kontakt och lydnad på hunden måste man ha annars funkar det inte. Lydnaden ska vara 100 procent när de är små, det betyder allt när man sedan ska börja jobba med dom. Man måste vara benhårt konsekvent från början för då har man igen det i alla situationer med den vuxna hunden.

Ett exempel han ger är när Razzel var med i stallet som liten, då ville hon alltid “valla” räfsan när Jörgen räfsade gångarna. Han började då “blåsa ner henne”, som han säger, det vill säga blåste signal att hon skulle “stanna”.
– Och det tog hon varenda gång, hon låg helt blickstilla. Det kan verka nästan lite löjligt men jag är säker på att det har haft väldigt stor betydelse.

På frågan om varför man ska ha en vallhund så svarar Jörgen att djuren blir mycket lugnare och tamare. Dessutom minskar risken för skador, då man minimerar momenten att trängas med djuren.
– När djuren kommer till mig då är det lugnt, innan var det jag som jagade djuren. Gör de inte som dom ska, vet dom att då är hunden där direkt. En annan stor fördel är ju all tid man sparar. Hunden hämtar djuren på betena vid mjölkning. Hos oss går tjuren med och det är väldigt positivt, eftersom hunden nu gör jobbet som jag fick göra när han skulle flyttas av någon anledning.
Jörgen berättar om förr när han skulle hämta ungdjur ute på betena och fick hålla på veckovis med planering för vagnar och maskiner som skulle dit.
– Nu gör jag det själv när det passar mig, på en gång, utan någon vidare planering. Jag förstår inte folk som inte har vallhund, faktiskt, säger Jörgen med ett skratt.
Ska det bli riktigt bra i slutändan bör man ha ett hundintresse, tror Jörgen.
– Jag tycker det är viktigt att man är god vän med sin hund.

Tävlar gör Jörgen för att Razzel mår bra av att komma ut och valla andra djur.
– Här hemma är det ju samma djur och samma arbete ganska ofta. Både hon och jag mår bra av att träffa andra djur och människor.

[nggallery id=3]

Vallhundar i nötbesättning

Sven och Lena Svensson bor på en gård utanför Brösarp i Skåne. Där har de 55 mjölkkor och lika många ungdjur. På gården finns också 30 tackor.
Sven började fundera på att skaffa hund för att underlätta i hans jordbruk på mitten av 80-talet. 1988 köpte han vallhunden Lizzi. I dag har de tre vallhundar som hjälper till på gården. Sven tycker att vallhundarna underlättar enormt i hans arbete. Han tjänar så mycket tid på att ha vallhund att han rekommenderar alla jordbrukare till detta.
– När djuren ska ut på bete tjänar man upp till en timme per dag under betessäsongen, berättar Sven.

Det som började som ett behov för att underlätta Svens arbete är idag ett stort fritidsintresse, där familjen också blivit engagerad.
– Man har upptäckt ett liv utanför gården som är roligt och inspirerande, säger Sven.
Han sitter med i Skånes Vallhundsklubbs tävlingskommitté sedan tio år tillbaka. Därmed är han inblandad i all tävlingsverksamhet som klubben bedriver.
– Att tävla med sin vallhund betyder att man får en bättre hemmahund, tycker Sven.
Framtiden för vallhundarna ser han på med tillförsikt. Eftersom bondeyrket alltmer blivit ett ensamt yrke kommer vallhunden här väl till pass. När hela familjen förr fick delta för att driva hem djuren från bete, klarar en person det med en bra vallhund idag.

Ett samarbete som gynnar bägge parter

Text och bild: Kicki Myrberg
Bo Emanuelsson och Susanne Johannesson har hittat ett samarbete som fler borde kunna inspireras av. Han saknar vallhund men har en massa får medan hon saknar egen gård och djur men har vallhundar. De har sedan 1998 ett lyckat samarbete som har blivit en förutsättning för bägge.

Denna januaridag började med strålande solsken men när vi träffas för en pratstund på Bosses gård har den nyckfulla skånevintern hunnit bli grå och vinden sveper in från havet. Inne i värmen bjuds jag på kaffe och hembakta kakor medan Bosse och Susanne berättar. Bo Emanuelsson bor här på uppväxtgården utanför Räng några kilometer från den sydskånska kusten. I familjen finns också Helen och barnen Erik, 14 år och Ulrika, 10 år.
– Jag fick min första tacka när jag var 10 år.  På åttiotalet hade jag cirka 30–40 tackor och när jag slutade med grisar 1999 ökade jag på fåren, så nu har jag 160 tackor med inriktning på vinterlamm. Men det hade inte gått utan Susanne och hennes hundar, säger Bosse.
Basen på gården är 100 hektar odlad mark med fåren som komplement. De betar 30 hektar naturbeten, i första hand strandbeten vid havet.
– De flesta betena ligger på mellan en halv till en mil iväg från gården så det kräver en viss planering om jag ska flytta hem djuren, säger Bosse.

Började 1998
1998 hjälpte Susanne en annan bonde i Gessie med hans får. När han sålde sina tackor till Bosse fick Susanne tips om att ringa Bosse. Fanns det någon möjlighet att få komma och valla på hans djur? Och det som startade i liten skala är nu ett omfattande samarbete.
Susanne bor i Ljunghusen cirka en mil från Bosse och så fort han behöver samla djuren av någon anledning ringer han en dag innan, och då bestämmer de en tid som passar.
Susanne har alltid haft drömmen om att kunna bo på en egen gård men har av sin dåliga rygg tvingats inse att hon inte skulle klara det.
– Jag har haft turen att kunna arrendera två strandängar i Ljunghusen, dit jag lånat lite av Bosses får. Det tar bara fem minuter dit och det gör ju att jag har stora möjligheter att träna och dessutom kan titta till fåren, berättar Susanne.

Tiden räcker inte för egen hund
Tanken på egen hund har Bosse haft.
– Det är klart att hade man ett brinnande hundintresse hade man kanske tagit sig tid. Men när det nu funkar så bra med Susanne och hennes hundar så finns det nog med arbetsuppgifter att fylla tiden med. Tiden räcker inte riktigt till.
– Jag har ju varit på Bosse om att han ska köpa hund men det har jag slutat med, för jag inser ju vilka fördelar det är för mig och mina hundar, säger Susanne och skrattar.
– Så länge Bosse inte skaffar hund får ju mina hundar jobba och det är jag väldigt tacksam för.
Susanne och hennes hundar hjälper till vid alla flyttningar på betena, vid avmaskning, avskiljning, klippning, och när fåren ska hem till gården. I höst var de också till stor hjälp när Bosses besättning skulle vaccineras mot blåtunga. Med hundarnas hjälp kunde 120 tackor vaccineras på litet drygt en timme.

Hade inte kunnat ha kvar hundarna
– När jag hade en mindre besättning så funkade det ju hjälpligt med spann och lite kompisar, men med den här storleken på besättning hade det inte funkat utan Susannes hundar, berättar Bosse.
– För mig är det helt avgörande att jag kan hjälpa Bosse. Mina hundar ställs inför alla praktiska moment en vallhund ska klara av och jag får stora möjligheter att träna. En förutsättning för att jag ska kunna tävla så mycket som jag gör, berättar Susanne.
Dessutom tillstår Susanne att hade hon inte haft den här möjligheten att jobba med sina hundar på Bosses får så hade hon inte kunnat ha kvar hundarna.
– En border collie ska jobba med djur, och kan man inte erbjuda den det ska man inte ha dem.
En poäng i sammanhanget är att det inte är pengar inblandade i  arrangemanget. Bosse och Susanne tycker inte det behövs då bägge får uppskattade fördelar av samarbetet.
Innan jag lämnar gården så har Susannes hundar fått göra nytta. En grupp med bagglamm har flyttats från grannens stall hem till Bosse.

Praktik bland vallhundar

Hemma hos Marcus och Monica Liljegren är lammningen i full gång. På några veckor lammar alla deras 217 tackor och det är bråda tider. Familjen Liljegren har sin gård i nordvästra Skåne och just nu har de två veckors besök av Ulrika Olofsson som går hundgymnasiet i Örkelljunga. Ulrika som går sitt första år är ute på praktikperiod som återkommer varje år under den treåriga utbildningen. – Det är spännande att se vallhundar i arbete, det hade jag aldrig sett förut, berättar Ulrika. Hemma har hon en Jack Russel tik, men kan efter den första veckans praktik hos Marcus och Monica tänka sig en border collie i framtiden. Men i så fall måste den få valla, tror hon.

Monica Liljegren berättar att de höll föredrag på Örkelljunga hundgymnasium om den arbetande vallhunden och blev därefter kontaktade av skolan som undrade om de kunde tänka sig att ställa upp med praktikplats.

– Vi tycker det är viktigt att visa att border collien är en arbetande hund, och här hemma hos oss får praktikanterna möjlighet att se det med egna ögon. Ungdomarna som kommer till oss får en möjlighet att se vad border collien egentligen är tänkt för och förhoppningsvis kan det vara en inspiration för framtiden, berättar Monica. Monica Liljegren ser också möjligheten att fler fårägare skulle kunna erbjuda praktikplatser till ungdomar.

– Det är en utmärkt sätt att sprida informationen om den arbetande vallhunden till ungdomar som är mitt i sin utbildning, avslutar Monica Liljegren. För nu finns inte tid till mer prat. Ett antal flasklamm väntar på mat så Monica, Marcus och Ulrika ikläder sig full vintermundering och går ut i fårhuset. Där får Ulrika hjälpa till med utfodring av lammen och omgiven av tackor, lamm, vallhundar och värdfolket ser hon ut att trivas med praktikplatsen.